camilla lindberg
Bloggen uppdateras i huvudsak av journalisten Camilla Lindberg. Hon känner väl till författarens liv och hans mytomspunna ö Leros.
Här hittar du aktuella händelser och annat matnyttigt som berör jubileumsåret.

Välkommen med på resan!

En gästbloggare skriver

”Segel är i hög grad långade vingar”. Vår mångåriga sommararbetare Ellinore Lindberg delar här en underbar historia som utspelat sig på Villa Schildt den här sommaren. Motgångar i livet kan bli vingar.


Så här skriver hon:

Under sommarens gång har utställningen ”Göran Schildt – fotograf” besökts av åtskilliga personer från diverse olika länder. Av dem är det en jag minns särskilt väl. En äldre man som brukar besöka utställningen varje sommar.

I år går han på kryckor. Han får kämpa ordentligt för att sig upp för trappan till entrén. Väl uppe vilar han länge innan han mödosamt stapplar över tröskeln. Liksom tidigare somrar hälsar han vänligt och ler stort, men leendet når inte hela vägen fram till ögonen i år.

Mannen tragglar långsamt vidare och sätter sig slutligen, liksom tidigare somrar, i rekonstruktionen av Daphnes kajuta.

”Jag har varit med om en liten olycka och har så ont i knäna” säger han. ”Ibland skulle det vara bra om man kunde flyga”.


Flyga.


Det han säger får mig att tänka på ett av Göran Schildts barndomsminnen som skildras i boken ”Lånade vingar – Ungdomsminnen”.

Året var 1920. Göran var tre år och intresserad av djur. Han beundrade ”hur fåglarna med sina vingar flög omkring i rymden”. En sommardag nackade och rensade deras köksa en tupp till middag och skar därför av dess vingar. Händelsen gav upphov till en för Göran lysande idé. Han bad barnsköterskan sy fast vingarna i ryggen på Görans nattskjorta:

”När vingarna väl var fastsydda iklädde jag mig skjortan och inför hela skaran av församlade vittnen, till vilka också grannarna sällat sig, steg jag fram på villans höga trappa för att demonstrera min förmåga. Till min gränslösa förvåning fungerade vingarna inte. Hur jag än koncentrerade min vilja förblev jag stående på trappan. Besvikelsen, den uteblivna flygupplevelsen, den skrattande församlingen gjorde mig inte bara stum, utan förintad. Det var en smärta som bet sig fast och som jag fortfarande ytterst konkret kan återkalla”.

Jag berättar historien för mannen, som snart kiknar av ett skratt och vars ögon nu också strålar.

Sedan fortsätter jag att berätta om hur Göran på nästa sida i boken skriver om de följder, som besvikelser och motgångar kan få för enskilda människor. Göran skriver att motgångar tvingar människan att göra sitt yttersta för att klara sig och att olyckor således kan vara önskvärda och i längden också nyttigare för människor än den konfliktlösa och lyckliga tillvaro som alla så ihärdigt eftersträvar. Lite längre fram tillägger han att lagom stora olyckor dock är det man bör be om, eftersom allt för stora olyckor kan leda till att människor dukar under, istället för att kämpa sig ur misären.

Mannen lyssnar uppmärksamt och nickar.

”Och vet du vad han skriver sen?” frågar jag. ”Han skriver att när han ser tillbaka på sitt liv så finner han till sin överraskning att det bästa som hänt honom har varit hans olyckor och att han är tacksam för dem.”

Mannens ögon tåras, men han samlar sig fort och säger sedan ”Tack. Det behövde jag höra.”

Jag går iväg för att ta emot några andra utställningsbesökare. Bara några minuter senare hör jag mannen ropa utanför dörren. Han står nedanför trappan och lutar mot trappräcket.

”Jag satte iväg utan kryckorna” säger han skrattande och ser lika förvånad ut som jag.

”Fick du vind i seglen?” frågar jag. Mannen skrockar.

”Det verkar så. Inte behöver man vingar om man har segel. Kanske Göran också kom fram till det”.

Ja, kanske gjorde han det. För i slutet av boken skriver han följande: ”Segel är i hög grad lånade vingar.” Och inte behöver man kryckor om man fått låna ett par vingar.
villa logo